Igår kväll tittade jag och barnen på Mello. Jag är inget jättefan av det hela, men de är det desto mer. I år är det i alla fall lite extra roligt att titta eftersom jag köpte biljetter till Andra chansen i julklapp åt oss. Därför är det spännande att följa och se vilka artister vi kommer att få se live.
Mina barn röstar, som de flesta barn gör. För att inte vara orättvisa och göra någon ledsen, får alla tävlande minst ett hjärta. Det tycker jag är fint av dem, att de tänker så.
När tävlingen var avslutad och det stod klart att Roger Pontare åkte ut blev min åttaårige son väldigt bekymrad. Inte för att han hade velat att han vann, utan för att Roger själv måste ha blivit jättebesviken.
"Tänk själv, att först gå vidare och hoppas att man ska vinna, och sen vara den ende som åker ut. Då hade det varit bättre att inte gå vidare alls. Han måste undra vad det är för fel på honom, varför ingen röstade på honom. Det skulle jag gjort", sa min och började nästan gråta.
Nu är ju reglarna som de är. Alla är införstådda med hur det är. Men jag kan förstå hur min son tänker. Framför allt är jag väldigt, väldigt stolt över att han känner en sådan empati, med den som "åker ut".
Det är en empati som behövs mer än någonsin, i den tid och värld vi nu lever i.
Det saknas empati och respekt på alldeles för många håll.
Jag läste till exempel ett inlägg på facebook om den nya lagen som gjort det lagligt för ryska män att slå sina fruar. Min kompis som delade inlägget är just nu i Ryssland och skrev att hon önskade att hon kunde skriva att det inte alls var så där farligt. Men hon kunde inte det, för under de dagarna hon varit där har hon fått höra sådana fruktansvärt hemska kommentarer från män att hon flera gånger faktiskt har börjat gråta. Det är inte Putin som är den farligaste mannen i Ryssland. Nej, det är de vanliga männen. De som tycker att de har rätt att slå sina fruar och ropa fula ord åt kvinnor ute på gatan.
Män. Helt vanliga män, kan man tro. Vill man tro. De är "inte ens muslimer", vilka i vårt land tyvärr (!!!!) ofta görs som de enda bovarna i alla sammanhang. Det här är män som till det yttre är så lika oss svenskar, men som ändå förvandlas till svin. Hur går det till? När går de över gränsen från att vara män som man kan umgås med och tycka om, till att bli män som man både är rädd för och föraktar på samma gång? Kan även våra vanliga svenska män förvandlas till monster? Vilka är varningstecknen man ska vara uppmärksam på, i mötet med nya manliga bekantskaper?
Hur många av papporna till barnens kompisar skulle kunna förvandlas till svin?
Hur många av dem jag dansar med när jag är ute på dansbanan är i hemlighet potentiella svin?
Än så länge är majoriteten av männen i Sverige tack och lov helt okej, men man hör ju också tillräckligt mycket om hemska, sjuka mail som skickas till kvinnliga offentliga personer för att begripa att ingenting är omöjligt här heller. Och då menar jag bland svenska män som växt upp med våra svenska värderingar och normer, där det borde vara självklart med respekt och empati. Uppenbarligen kan det sjuka, respektlösa och oempatiska smyga sig in även här och ta över mentaliteten och synen på kvinnor. Det finns ingen skarp gräns mellan "vi och dem". Kan Ryssland sjunka så lågt i sin syn på kvinnor, kan även Sverige göra det.
Om vi inte vaktar på det som är rätt och försöker se till att vår närmsta omgivning lär sig känna empati och respekt.
Det är därför jag är så väldigt glad över min son. Att han faktiskt blev så där ledsen för Roger Pontares skull.
Det bådar gott för hans framtid i alla fall. Att han kommer att möta alla med respekt och empati.
(självklart jämför jag inte kvinnor med Roger Pontare i egenskap av förlorare, några som åker ut, men det begriper ni nog. Å andra sidan blir de ju förlorare i den nya ryska lagen, så viss likhet finns det ju faktiskt)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar