Fördelen med att åka buss

I hela mitt liv har jag slukat böcker.
Nej. Nu ljög jag. I nästan hela mitt liv, har jag slukat böcker. När jag var barn gjorde jag det. När jag växte upp gjorde jag det också. Som vuxen har jag fortsatt att göra det.
Därför känner jag inte riktigt igen mig själv, när jag numera sällan läser över huvud taget. Även om jag har velat, har jag inte haft någon riktig ro att låta mig uppslukas så där som jag älskar med böcker.
Jag har haft lite dåligt samvete över det. Jag menar, jag skriver ju böcker och tycker det är roligt när andra läser dem. Då känns det dumt att själv inte vilja läsa. Mycket dumt.

Men nu har jag börjat läsa igen!

Det som fick mig att göra det var att jag har börjat åka buss till jobbet. 25 minuter enkel resa varje dag. Det är så tråkigt att bara sitta och glo, och mobilen tröttnar jag faktiskt på efter ett tag. Då är det helt perfekt att plocka upp en bok ur väskan. Nu håller jag till exempel på och betar av Anna Fredrikssons romaner.
Det är är underbart att åter gå in totalt i en annan människas värld, även om det är fiktion och ibland väldigt långt borta från ens egna liv. Kanske just därför.

Jag tänker på vad en läsare sa när hon läste min debutroman När minnen får liv, som handlar om en multihandikappad kvinna:

"Att läsa om Grace är som att tränga in under huden på någon som jag i vanliga livet inte skulle ha orkat lära känna."

Hon tillade också att det var fantastiskt att läsa och efter hand känna att de yttre hindren försvann och och blev oviktiga, och att  hon mer och mer bara såg det inre, som på så många sätt var detsamma som hennes eget.

Ja. Litteratur gör så mycket med oss. Jag bloggade för ett tag sedan om en bok jag hade råkat komma över och skummat; Pojken som växte upp med storkar.
När jag berättade om den för mina vänner, pratade jag om storkarna som om allt jag hade läst om dem var på riktigt.
"Mamman blev avundsjuk när  ..."
"Pappan ville inte ha honom ..."
Vi skrattade åt det. För jag förstår ju så klart att allt som stod om storkarnas känsloliv var påhittat av författaren, även om själva storyn sägs vara sann. Men jag hade levt mig in i berättelsen så pass att det blev verkligt för mig.
Alltihop.
Och jag fortsatte att tänka på vad jag hade läst, långt efteråt.

Det är det som är så underbart med skönlitteratur.

Läser ni? Vad tycker ni är bäst med att läsa?