Annat är det numera. Nu har jag bil. Det är så bekvämt att kunna lasta in där och bara behöva bära de tunga boklådorna till och från den.
Men just nu är bilen bortvald ett tag, på grund av den knaggliga ekonomin jag skrev om tidigare. Därför var jag idag tvungen att återigen åka buss in till Stadsbiblioteket där Smålands egen bokmässa SmåLit gick av stapeln. Fördelen var att jag den här gången faktiskt skärpte till mig och packade ner en rimlig mängd böcker, till skillnad från den hysteriska mängd jag annars ibland släpar med mig.
SmåLit är verkligen ett väldigt trevligt arrangemang. Besökarna är glada och förväntansfulla, utställarna likaså. När man är författare och åker runt och säljer själv, som jag gör, träffar man på många andra som gör likadant. Det är alltid roligt att träffa dessa trevliga författarkollegor. Man sitter och pratar och skojar vid sina bord när det inte är några besökare där.
För mig som bor i stan (eller i trakten i alla fall), innebär SmåLit också att jag träffar många jag känner från olika sammanhang. Allt från kollegor, lärare från högskolan och gamla danskompisar till läsare som köpt mina böcker vid något annat tillfälle. Ofta får jag då höra vad de tyckte om boken, och till min glädje är det i stort sett bara positivt. Om de inte gillade dem, hade de nog inte sagt något;)
En reporter från Jönköpings-Posten kom förbi. Han sa att vi hade pratat med varandra förut, men jag kände inte igen honom.
"Förra året, på Spira, hade du en liten kompis med dig. Var är han?"
Han syftade på min buktalardocka Kalle Frågvis som jag brukade ha med mig förr. Jag blev paff att han alls kom ihåg det, men svarade att han ligger hemma i garderoben. Att jag börjar bli lite trött på honom:)
Ibland går människor förbi borden utan att ägna minsta uppmärksamhet åt böckerna. Då får jag nästan lust att brista ut:
"Och här har vi en erotisk roman om en 80-årig dam och hennes 20-årige älskare."
Det hade varit så spännande att se deras reaktioner:) Skaka om dem lite, få dem att åtminstone se åt vårt håll:) Kanske det visar sig vara ett riktigt bra lockbete;)
När det närmar sig stängning är det väldigt frestande att börja packa ihop och dra lite tidigare. Då är man så trött och vill bara hem. Man tror heller inte att man kommer att sälja något när det bara är några minuter kvar. Men där har man fel. Jag hade börjat packa ner, hade bara en bok av varje titel kvar på bordet, då det kom en man. Jag skojade och sa att det var allt jag hade kvar. Mina böcker hade gått som smör, så allt var slut, utom just de exemplaren. Då tog han upp en av dem och läste på baksidan och bestämde sig på stört att köpa den. Vilken tur att jag inte hade hunnit dra därifrån.
Jag måste berätta något spännande också. Min nya barndeckare utspelas på Länsmuseet som ligger vägg i vägg med Stadsbiblioteket där jag var idag. I boken pågår det en egyptenutställning, där och dyrbara saker försvinner... Den intrigen kom jag på för ungefär ett år sedan, samtidigt som jag började skriva Leksakstjuven. Då tänkte jag för mig själv att det var lite orealistiskt, inte har de sådana utställningar där. Men samtidigt har man ju full frihet som författare att hitta på vad som helst.
Döm då om min förvåning när jag tog mig en sväng runt om på museet idag och såg att de hade en utställning just med föremål från Egypten!!!!
Vad säger ni om det?
Är det min mediala förmåga som har varit framme, eller är det bara en väldigt, väldigt märklig slump?
Det får vara hur det vill med det. Festligt var det i alla fall.
Imorgon åker jag till Värnamo för att medverka på SmåLit där också. Det känns lite, lite motigt att sätta sig på tåget dit, men samtidigt har jag sett fram emot det eftersom Värnamo är min uppväxtstad. Jag har ingen familj kvar där, så det blir roligt att återse staden och kanske även möta någon gammal bekant.
Råkar ni bo i närheten, är ni välkomna dit, till Gummifabriken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar