När jag var åtta år blev jag förälskad för första gången. Föremålet för min kärlek hette Johan. Han var ett år yngre och gick på samma fritids som jag.
Åh, mina känslor för honom var så starka. Han var så söt. Och så snäll.
För att vara säker på att få sitta vid samma bord som han vid måltiderna hade jag ett knep. Någon vid varje bord var alltid tvungen att torka det efteråt. Jag anmälde mig alltid frivilligt till det. På så sätt ville alla sitta vid mitt bord, även han.
När jag, min syster och mamma var och badade en gång vid en sjö, var han där. Min syster påstod då att han tittade efter mig, som om han också var intresserad. Jag blev glad, men vågade ändå varken säga eller göra något.
Vid ett tillfälle skulle hela fritids iväg till en lägergård över natten. Jag såg fram emot det så mycket. Att få chans att träffa Johan så mycket var rena lyckan.
Besvikelsen blev därför stor när det visade sig att han inte skulle följa med. Hela lägerupplevelsen blev en besvikelse på grund av det.
När jag var nio år flyttade vi och jag började på ny skola. Då och då såg jag ändå Johan. Mina känslor fanns kvar. Det var honom jag var kär i. Faktum är att jag inte förrän i sexan blev kär i någon annan. Vad han hette kommer jag faktiskt inte ihåg, minns bara att känslorna för Johan svalnade.
När jag tänker på det så här i efterhand kan jag inte begripa att jag bara var åtta år. Åtta år! Jag gick i tvåan!
Min äldste son går i tvåan nu. Han har tjejer hit och dit i olika omgångar. Det är lätt att småle lite åt det. Så gulliga de är. Men när jag tänker på mig själv och mina känslor för Johan, så inser jag att det faktiskt är på riktigt.
Min son tycks kunna byta tjejer lite hur som helst. Jag försöker få honom förstå att han måste vara rädd om dem. Att de kan bli ledsna. Om hans tjejers känslor bara är hälften så starka som mina för Johan, är det här på liv och död. Det är inte bara något som vi vuxna tycker är lite smågulligt. Det är allvar.
Självklart är det inte på allvar på så sätt att deras relationer kommer att vara för alltid. Att de redan nu träffar någon som de sedan kommer att gifta sig och få barn. Men det är definitivt allvarligt nog för att de måste lära sig att visa varandra respekt och inte leka med känslorna.
Så tänker jag och undrar lite för mig själv hur mitt liv hade sett ut om jag faktiskt hade blivit ihop med Johan när jag var åtta år. Kanske vi idag hade varit lyckligt gifta och haft femton ungar:)
Minns ni er första kärlek?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar