"Varför målar du så många nakna rumpor?"

Visst är det märkligt.

Jag kontaktar själv olika gallerier och hör mig för om jag skulle kunna få ställa ut där. När jag sedan får positivt svar blir jag ändå helt paff. 

Va? Tycker de att det jag målar är något att ha?

Dessutom känner jag nästan att jag vill springa och gömma mig och glömma allt vad utställningar heter. Det är så läskigt, att blotta sig för besökarna. På ett sätt värre än att skriva böcker som blir lästa av okända människor.

Det är verkligen motsägelsefullt. 

Jag borde ju tvärtom jubla över att de vill ta emot min konst. 

Självklart är jag glad. Väldigt glad! Och lite stolt också. Okej. Ganska mycket stolt. Även om det inte är några stora och kända gallerier, är det en bekräftelse på att det jag skapar är okej. Kanske till och med lite spännande.

Galleriet jag nu har fått grönt ljus ifrån heter Korpens lustgård och ligger i Alingsås. Utställningen kommer att ske under tre veckor nästa år. Vad jag kommer att ställa ut är därmed ännu inte klart. Kanske det blir helt nya verk. Urvalet är alltid svårt!

Till dess fortsätter jag ställa ut mina såväl lyckade som mindre lyckade försök här hemma. Ibland blir jag ifrågasatt av barnen. De här bilderna t ex, som jag gjorde på en krokikurs, har väckt en och annan fråga. (de är målade på 20-30 minuter vardera, i olika tekniker som jag skulle kunna skriva om vid annat tillfälle)

”Mamma, varför målar du så många nakna rumpor?”

När jag förklarade att man måste måla en naken människa för att tydligt se hur kroppen ser ut, med armar och barn, förstod de poängen. Men att jag själv även har stått krokimodell har de haft svårare att förståJ