Har jag det civilkurage som krävs, när det verkligen gäller?

Jag lånade en film på bibblan; I gryningens timmar. Det är en film baserad på deportationen av 13000 judar i Paris 1942. 
Enligt eftertexten överlevde 25 vuxna, men inga barn. Google säger däremot att INGA överlevde. Det får vara hur det vill med det. Det är ändå fasansfullt många vid ett och samma tillfälle.
Den snart 9-årige sonen var med och tittade lite också, men fick blunda bitvis. Faktum är att jag själv heller inte klarade av att titta på allt. Trots att det inte är något nytt. Jag har sett många liknande filmer på temat. Ändå gör det så fruktansvärt ont fortfarande. Kanske mer än någonsin faktiskt, med tanke på hur världen nu ser ut. 
Tillsammans har sonen och jag gråtit över människans ondska. Vi har pratat om vikten av att se var samma ondska försöker ta över makten i vår tid. Han förstod precis vad jag menade, när jag gav exempel.
Han frågade om jag skulle ta hand om ett föräldralöst barn som flytt, så som en kvinna i filmen gjorde. Jag svarade ja. I tanken skulle jag det. Så klart.
Men samtidigt tänkte för mig själv. 
Att jag ju faktiskt inte gör nånting. Jo, hjälper mina syrianska grannar med svenskan, men det är inte så mycket egentligen. utan bara en självklarhet.
Kanske det är därför de här filmerna från andra världskriget berör mig ännu mer idag. För att jag så tydligt kan se likheten mellan då och nu. Jag tvingas fundera över vem jag hade varit då. Vad hade jag gjort för att förhindra det som skedde? 
Vilket leder mig till idag. 
Vem är jag idag? Vad gör jag för att göra denna världen bättre? Har jag det civilkurage som krävs, när det verkligen gäller? Kommer jag att våga arbeta i en motståndsrörelse?
Jag hoppas det. Jag hoppas att mina barn också har det. Att se på och prata om en film som den vi såg på ikväll, är en bra start.
Kanske någon tycker att han är för liten för det. Det tycker inte jag. Inte med tanke på att han för ett par år sedan hade lärt sig en fruktansvärd sång om små dumma judar. Inte visste han då vad det var han sjöng. Men redan då såg jag en anledning att presentera lite historia för honom. Hitler har ända sedan dess regelbundet kommit på tal i vårt hem, som den där elake mannen som dödade en massa människor.
Genom filmen blev det tydligt för honom, att det faktiskt verkligen bara var människor, helt vanliga människor som dog. Det tog honom hårt, precis som när vi pratar om det som händer i världen idag.
Jag hoppas, hoppas, att jag kommer att få se en modig motståndsman växa upp. För det kan komma att behövas. På ett eller annat sätt.