När "de döda" får tala ...

Man skulle ju tro att vi författare är allsmäktiga, dvs att det är vi som styr och ställer med allt i våra böcker. Dessvärre är det inte så för mig. Min senaste roman har måst vänta ett tag, för jag har inte riktigt förstått hur en del mycket väsentliga saker hänger ihop. Det är som när ett medium lyssnar in vad de döda eller "andarna" säger ... Jag har lyssnat in vad de har att säga, mina kära romankaraktärer, och nu tror jag äntligen att jag förstår hur det hänger ihop. Jag är glad att jag väntade på att de själva skulle tala, så jag inte tvingade in intrigen i ett fack som jag själv bestämt. Det här blir så mycket bättre. Glad påsk på er:)

Tjuvarna på Ica, igen

Jag har lite så smått börjat drömma om att illustrera mina egna barnböcker. Jag har gjort några bilder redan och ikväll kom ännu en. Åtminstone har jag gjort en skiss som så småningom ska färgläggas. Det är så roligt och spännande att få mejsla fram en bild just som en riktig bild, och inte bara i ord. Annars brukar jag jämföra skrivandet också med att måla, men då med ord. Både när man arbetar med målande och skrivande måste man fundera över vad som händer om man ändrar lite här, ändrar lite där. Vilket intryck ger det om man gör si, eller om man gör så. Det är verkligen två besläktade uttrycksmedel.

Här har ni pojkarna Valentino och Antonio, i boken om tjuvarna på Ica.

Dressed for success

Idag är det VAB som gäller. Igen. Jag tror att barnen har varit mer sjuka den här terminen, än hittills under hela deras levnad. Sonen spydde igår för första gången under sina snart åtta år, vilket visar hur friska de har varit.

Jag hade tänkt fortsätta redigera mitt manus, men med dem hemma är det svårt att få fokus till det, även om de sitter och tittar på barnkanalen varvat med att bjuda med mig på skattjakt efter kartorna som de ritar samtidigt som de tittar på programmen.

Därför har jag istället plockat fram mina färger och gör lite snabbmålningar. Den här blev lite kul, tycker jag. "Dressed for success" skulle den kunna heta.

Näcken bjuder upp till dans

Jag experimenterar och har fått fram två bilder med "Näcken". Jag har blivit förtjust i henne. 

Naket ikväll, det andra får vänta till imorgon

Ikväll hade jag planerat att redigera Minst ett kapitel till på nya romanen, men saker kom emellan. Saker som t ex barn som hade svårt att komma till ro och somna.

Då är det svårt att fokusera och redigera ett manus.

Att måla däremot, funkar tydligen bra. Jag fick till både ett försök till nakenstudie i torrpastell och en vinterbild i akvarell. Båda lika halvdåliga, men roliga att göra.

Redigeringen får vänta till i morgon.

Vad borde Ni har gjort idag, som får vänta till i morgon?

De enda kyssar jag får

Jag sitter och jobbar med mina "problemsidor" i bokmanuset. Tanken är att jag ska skriva klart de tre kapitel som det blir utav dem idag. Jag tror att jag kommer att lyckas i min föresats, trots att jag har pausat med lite mer pastellkritemålning, men även trettio minuters hemmagympa.

Namnet på den här tavlan, 65x45, skulle kunna bli "Unless I paint them, I don´t get them" eller kanske "The painted ones, are the best ones."

Kisses in the dark

Vad gör du, om du har 40 minuter över, innan barnen kommer?

Idag målade jag. Det har kliat i fingrarna att få testa mina pastellkritor på det stora svarta kartongliknande arket. Det här blev resultatet.

Upphängda på Nyfiket

Nu är sjutton av mina tavlor upphängda på Kafé Nyfiket i Jönköping. Det är en sådan härlig lokal, och det blev snyggt att hänga dem i grupp på det här viset, på tegelväggarna som bakgrund. 

Nya romanen har dessutom hunnit få tretton "problemsidor" lösta, vilket gör underverk för manuset. 

En kommunalarbetsdag till, sen kan jag ägna flera dagar åt mitt skapande jobb! 

Skriva och måla!!!!!!

Tjuven på Ica

Låt mig presentera er för en av spanarna i min nya serie med extra lättlästa böcker:

Valentino.

Här är han på jakt efter tjuven som stjäl godis och leksaker ur automaterna på Ica.

Texten är färdig, och bildproduktionen är i full gång.

multitasking när den är som bäst

På tisdag kommer jag att hänga tavlor på ett av Jönköpings mysigare ställen, nämligen Kafé Nyfiket på kulturhuset som ligger på gamla tändsticksområdet.

Det blir spännande!

Jag är igång som bara den med mitt målande.

Självklart fortsätter jag även att skriva. Min roman där visa ockulta inslag binder ihop nutid med dåtid håller på att bli klar. Som råmanus åtminstone.

För att hinna med allt jag pysslar med, samt sköta om lilla familjen bestående av två barn, krävs det ibland multitasking. Då kan det till exempel se ut så här:

Ha en trevlig söndag!

Galenskapen sitter i väggarna

En kompis till mig; Maria Bielke von Sydow, tyckte att jag skulle försöka måla bilder utifrån en av mina romaner; Fisken i snön, med hälsning från hospitalet. Hm, lättare sagt än gjort, tänkte jag, då det ju kräver att jag fantiserar fritt, utan att måla av något färdigt motiv, vilket jag hittills mest har gjort (även om jag lägger in min egen tolkning). Nåväl Jag är då aldrig sen med att anta utmaningar, så väldigt snabbt och slarvigt fick jag ihop den här bilden. Ni har troligtvis inte läst boken, förstår inte tanken bakom, men kanske ändå kan uppleva nåt av den. Jag kommer troligtvis att måla den igen, med mer omsorg och finess, för jag har kommit att gilla idén. Det kommer även att bli fler bilder inspirerade av min roman!

nakenstudier

Lite nakenstudier i akvarell, så här på sportlovet;)

Släpp loss, och våga!

Sen jag började måla har det blivit tydligare än någonsin att man måste våga misslyckas! Att man måste våga slänga prestationskraven åt sidan. Om man gör det, kan till och med ens misslyckanden vändas till något coolt och häftigt. Som det här porträttet t ex, som jag gjorde lite snabbt med pastellkritor. Det blev katastrofalt ful, som porträtt räknat, men när jag gjorde det lite mystiskt, blev det ändå rätt fränt och jag har börjat gilla det:)

Så släpp loss och våga lite av varje!

akvarellselfie

Jag målar och målar, och skriver lite mellan varven. Här har jag försökt mig på en selfie i akvarell.

Får jag lov?

Idag fick jag flyt i skrivandet, men råkade dessvärre trycka på en tangent som gör att bokstäverna hoppar lite som de vill i dokumentet. Tills jag har rett ut det, kan jag alltså inte skriva mer.

Jag tar tillfället i akt och målar lite istället. Jag fortsätter på tema dans. Alla dansbilder gör mig sugen på att dansa, så jag får nog sätta på lite musik och ta några steg:)

Får jag lov?

Smålands litteraturfestival - en succé

Trots feber i kroppen som vägrar ge med sig, åkte jag idag till kulturhuset Spira i Jönköping. Där var det dags för premiär av Smålands litteraturfestival.

Spontant måste jag nog säga att det blev en succé. Det strömmade in folk hela tiden, och åldrarna på besökarna var blandad, vilket jag alltid tycker är positivt. Det rådde en sån härligt stämning bland alla utställare och både "Speaker´s corner" och kaféscenen, där det skedde olika författarintervjuer och uppläsningar av olika slag, var välbesökta.

Själv blev jag intervjuad på kaféscenen av kulturredaktören på Jönköpings-posten, Nina Mirjavaara, om egenutgivning. Allt sändes live på web-TV, och kan ses här. Jag dyker upp 1:16:20 i sändningen. Som vanligt tänker jag att det finns mycket jag hade kunnat säga annorlunda, men ändå gick det väl rätt bra. Särskilt med tanke på att jag hade över 38 graders feber.

Föräljningen då? Hur gick det med den? Jag brukar alltid tjata om att marknadsföringen är det viktigaste, men idag fick jag också glädjen att sälja. Sälja riktigt bra också dessutom. Enligt mina mått. Allt är ju relativt.

Jag hoppas att er dag har varit lika bra!

Nu laddar jag om inför skrivkursdag hela dagen imorgon.

Välkomna, om ni får plötsligt lust att testa på det här med att skriva:)

Indiansprång

Febern vill inte ge med sig. Är det kanske därför jag så ohämmat vågar ge mig hän åt mitt målande? Jag är för dimmig i hjärnan för att ha några hämningar.

Idag ville jag testa att måla afrikansk dans. Jag blev rätt nöjd med resultatet, men är benägen att hålla med sonen, som sa att det är en indian som hoppar mellan klipporna.

Nu är de på plats, med den äran

I feberdimma har jag idag suttit och redigerat manus. Jag är ju författare också, påminner jag mig själv mitt i allt målande, och jag har en roman som längtar efter att bli färdigskriven. Det var ett trevligt möte, jag börjar tycka bättre och bättre om mina karaktärer, ju mer jag lär känna dem. "Du prata om dem som om de vore verkliga människor", var det nån som sa en gång, när jag pratade om mina romankaraktärer. Och så är det. För mig är de nästan helt verkliga.

Förutom att redigera, har jag hunnit vara in till Restaurang Pique Nique och satt upp mina tavlor.Jag tycker att de gör sig riktigt bra där, och jag känner mig både nöjd och stolt.

Dessutom har jag färglagt bilden på min käre far och hans syskon. Jag är rätt nöjd, förutom att fadern själv fick en jätteful brun fläck i ansiktet. Den ska jag försöka trolla bort nån dag när jag är lite piggare.

Hoppas ni alla har en bra kväll!

I dansens virvlar

På två dagar har jag lyckats producera sex A4- bilder i akvarell till min lilla "utställning". Ibland kommer det något gott ur att man måste stanna hemma från kommunjobbet med sjukt barn. Dessvärre blev jag själv sjuk idag, influensa, så jag tror knappast att jag kommer att orka bege mig iväg och köpa ramar till dem, för att sen leverera dem. Det får bli imorgon. Hoppas jag är bättre då, helgen som stundar är ju fullspäckad med litterärt jobb, så jag Hinner Inte vara SJUK så länge.

När bilderna nu väl är färdiga, blir jag oerhört självkritisk och tänker att det inte är mycket att ha. Men ändå finns det något i dem som tilltalar mig, och de ansvariga på restaurangen har ju sett mina andra tavlor och gillat dem, så ... Nu är det bara att köra. Med ramar på, blir de bättre:)

Du kommer att kunna se tavlorna på Restaurang Pique Nique i Jönköping. Stället är väl värt ett besök, med mycket hör mysfaktor!

Här poserar de, familjen Eriksson

Eftersom jag plötsligt och oväntat har börjat ägna mig även åt att måla, har jag självklart också börjat tycka att det är roligt att titta på konst. Därför var jag inne på hemsidan för konstföreningen här i Jönköping, Dymmeln. Där presenterades alla medlemmar med några bildexempel på deras konst. En av dem skrev att hon inspirerades mycket av gamla släktfotografier.

Gissa vad Malin K Eriksson var tvungen att göra då?

Jo, hon var så klart tvungen att testa om hon själv skulle klara av att teckna av ett fotografi där hennes far poserar tidigt 50-tal ihop med sina nio syskon och mamma och pappa. Fotografiet har stått framme hos min far under hela min uppväxt, vilket gör att det är mycket välbekant för mig.

Att teckna det var en spännande upplevelse. Ännu har jag bara gjort konturerna, så småningom kommer jag att försöka jobba med detaljerna på något vis, men det blev ändå så skrattretande tydligt hur mina, framför allt, farbröders personligheter kommer fram.

Det var också en utmaning som fick mig att hålla tungan ordentligt rätt i mun, och gjorde mig nästan svettig. Det var många ansikten och kroppar som skulle hamna rätt. I juli ska vi ha släktträff, och jag kan säga så här: Jag kommer inte att ge mig på att försöka teckna av fotot där dagens fulla klan poserar. Vi lär bli runt hundra personer. Där går min gräns:)

Nu är det dags för sängen.

God natt!

kan en hundpromenad bli komedi?

På söndag och söndagen den 21 februari ska jag hålla i en skrivkurs. Den 21 kommer en av kompisarna från Tro hopp och kärlek, och en annan av dem skrev nyss att hon också skulle kommit om det inte vore så långt (Kiruna), Jag skojade och skrev att det var synd, för vi kunde skrivit varsin novell om det som hände under inspelningen med olika "teman": skräck, romantik och komedi.

Det fick mig att tänka på hur olika man kan närma sig samma händelser. Därför ger jag er nu en liten skrivutmaning. Ni ska skriva en mycket kort berättelse om en tjej som är ute och går med sin hund. En okänd man närmar sig och då råkar hon tappa kopplet varpå hunden smiter. Mannen erbjuder sig att hjälpa henne att leta rätt på den.

Lägg in era berättelser under det här blogginlägget, men skriv inte vilket "tema" ni har valt, utan det ska förhoppningsvis framgå ändå. 

Nu vill jag se så många inriktningar representerade som möjligt:)

Litteraturfest, skrivkurs och konstutställning

Den här veckan blir intensiv och rolig.

På lördag ska jag medverka på SmåLit i Jönköping, som är en nyarrangerad litterär "happening", med såväl förlag som enskilda författare som ställer ut, samt författare som föreläser och intervjuas på olika scener. Jag kommer självklart att ställa ut, menkommer också att intervjuas på scen av kulturredaktören på Jönköpings-Posten. Det ska bli spännande. Det är första gången det anordnas som sagt, och därmed omöjligt att veta vilka förväntningar man ska ha.

På söndagen är det sedan dags för min skrivkurs. Det är inte så väldigt många anmälda, men jag har bestämt att köra med dem som kommer, oavsett hur många det blir. Temat för den första träffen är gestaltning. Det kan man inte prata om och träna på tillräckligt mycket. Det finns många aspekter att fundera på kring det. I ett annat blogginlägg kan jag berätta vad det handlar om, för er som inte riktigt vet.

Nu i veckan kommer jag också att debutera som "konstnär". Det blir inget stort och flådigt, men i all enkelhet kommer jag att hänga några tavlor på en av Jönköpings mysigaste restauranger. Det känns Stort!

Jag har visat upp flera bilder för mina vänner på facebook och de säger att de gillar det. Så klart. Man litar inte så mycket på beröm från folk man känner. Däremot har jag även lagt ut mina folkdansinspirerade bilder på en fb-grupp för folkmusik. När jag får positiv respons även där, från helt okända människor, då känns det som om det är nåt jag kan ta till mig. Det de säger att de gillar, är att jag lyckas fånga rörelsen i dansen. Min stil är lite annorlunda, jag målar inte för att vara exakt bildlik, vilket i sig kanske skapar en viss känsla.

Fördelen med att vara singel

Så här sitter jag flera gånger om dagen numera. Förutom mitt manus som ligger och dräller överallt för att redigeras, har jag även färg, pennor och papper framme hela tiden. På så vis kan jag sätta mig ner och dra några streck med penseln,när än lusten faller på. Det är en av fördelarna med att vara singel. Jag behöver inte anpassa mitt liv efter någon annans behov, som t ex av att ha ett rent och välstädat köksbord;)

I huvudet har jag inte så mycket mer än färg, form och ännu mer färg. Samt mina kära romankaraktärer förstås. De passar på att tala till mig när jag nästan meditativt sitter med penseln i hand. Det är fantastiskt så bra de samarbetar, mina två passioner.

Barnen har fått sitt idag också, även om den första aktiviteten varken föll dem eller deras två kompisar på läppen. Vi var inne i Jönköping på Den stora Lekdagen, där man bl a kunde se den här fantastiska föreställningen. Eller ett smakprov på den, rättare sagt. Det är en grupp från Paris, som om ett år kommer att ha premiär. Man kan ju fundera på hur duktiga de kommer att bli till dess, när de är så här pass bra redan nu. Som sagt. Tummen upp från mig, men tummen ner från barnen.

Som tur var hann de leka med sitt eget också!

Precis som jag hann leka med mitt;)

Ha en trevlig helg!

Ett misstag behöver inte vara en katastrof

Ett misstag behöver inte alltid vara ett misstag. Åtminstone ingen katastrof. Det säger jag strängt till mig själv, ofta.

Istället kan ett misstag vara ett sätt för oss att få upp ögonen för saker som vi aldrig hade upptäckt annars.

Så kan det även vara i akvarellmålning. När jag välte ut en kopp med röd färg över min lilla magdansös, blev jag först Sur. Inte för att den var på väg att bli ett mästervärk, men ändå. Den fula, röda fläcken var ju inte tänkt att vara där.

Men sen när jag tittade lite närmre på målningen, insåg jag att det kunde bli en rätt cool effekt. Så jag målade klart den och tycker numera att det inte finns nåt fel alls med den. Förutom mina egna konstnärliga missar då förstås, såna som jag tänker träna bort.

Så tänk positivt. Var inte rädd för misstag, varken i verkliga livet eller nån annanstans!

Blir mer och mer förtjust i honom

Trots att jag idag sitter med mitt manus och redigerar för glatta livet, kan jag inte låta bli att sticka emellan med lite färg också. Jag har för första gången i mitt liv vågat mig på att försöka göra ett porträtt i akvarell. Det är något jag länge har velat testa, men inte vågat, av rädsla att misslyckas så totalt att jag skulle tappa all lust och självförtroende att måla igen. Men jag har den senaste tiden blivit allt modigare att testa nya saker, så nu var det dags. Efter viss inspiration och hjälp av bilden i en bok, blev detta resultatet. Faktiskt är att jag blir mer och mer förtjust i bilden ju mer jag tittar på den. Jag kommer definitivt att måla fler porträtt mellan redigeringsrundorna.

Att måla blir en win-win

Jag har kommit in i en målarfas. Trots att jag aldrig har tyckt mig kunna måla, kan jag inte låta bli. På biblioteket lånar jag böcker av alla de slag om teckning och målning. Sedan experimenterar jag mig fram. Det är härligt att låta hjärnan arbeta på ett annat sätt än vad den gör när jag skriver. Samtidigt som jag låter färgen flöda, föds också ord i huvudet som sedan sätts på pränt.  En win-win helt enkelt:)

Just nu är det mycket blommor som gäller, och jag bjuder på några smakprov. Dessvärre har några av dem hamnat på fel håll och jag begriper inte hur man ska göra för att få dem rätt.

När texten får eget liv

Jag har en tydlig idé om vad som har hänt i min nya roman, såväl i nutid som dåtid. Det som har vållat mig en del huvudbry är hur och när alla händelser ska presenteras för läsarna, så det inte blir för mycket eller lite information.

Det är helt fantastiskt när det plötsligt går upp för en hur allting hänger ihop. Jag satt och bläddrade i min utskrivna manusbunt och rätt som det var bara visste jag var övergångarna mellan nutid och dåtid skulle vara. I skrivande stund tror jag inte att jag kommer att ändra på det, men man ska aldrig säga aldrig. Det viktigaste är att jag just nu känner att jag har det jag behöver för att skriva vidare. Jag har flyttat om de kapitel som låg fel i mitt dokument på datorn, så att jag så småningom kan skriva ut allt på nytt för genomläsning, för att känna om det fortfarande känns rätt.

Det är märkligt. När man sitter och läser i sitt manus, kan man ibland också upptäcka att en skriven scen i själva verket hör hemma i ett helt annat sammanhang, så man måste byta kapitel. På så sätt märker man att texten och karaktärerna på något vis lever sitt eget liv och talar genom mina fingrar i mitt undermedvetna.

Det där kanske låter flummigt, men jag tror att många som skriver böcker kan känna igen det. Hur som helst trivs jag i mina romankaraktärers sällskap ikväll, efter att tidigare under dagen ha varit ute i skidspåret 40 minuter. Jag har upptäckt att jag har suttit för många timmar vid datorn, och måste få igång kroppen lite också. Skidåkning är ett perfekt sätt för det.

Vad gör ni ikväll?

Skrivardagar - med risk att lära sig något om skönlitterärt skrivande

I höstas var jag gäst hos Butik Lena Maria, på en av hennes happenings. På de kvällarna gästar olika "intressanta" människor butiken och berättar om sin verksamhet, samtidigt som Lena Maria erbjuder bra priser på sina egna produkter. Det var första gången jag var där, och jag kände med en gång att det var en sån härlig och inspirerande miljö.

Redan då kläckte jag idén att vi skulle anordna en skrivkurs där, vilket hon med stor entusiasm sa ja till.

Därefter hände ingenting. Ingen av oss hade nog vare sig tid eller ork att ta tag i det. Men strax innan jul kontaktade jag henne och sa att jag tyckte att det kunde vara på tiden att anordna något.

Sagt och gjort.

I februari kommer jag alltså att ge mig in i skrivkursverksamheten, vilket många andra författare före mig har gjort. Det känns spännande med nya utmaningar. Jag har visserligen undervisat i skrivande på högstadieskolorna där jag arbetat, men att göra det i en grupp med troligtvis bara vuxna människor, kan nog bli lite annorlunda. Men roligt. Jag tycker ju om att undervisa, åtminstone i sådant jag brinner för.

Vi kallar det inte för kurs, utan för Skrivardagar - med risk att råka lära sig något om skönlitterärt skrivande. På så vis vill vi göra det mer opretentiöst, så även de som inte tror sig kunna skriva, ska våga anmäla sig.

Blir du själv sugen på att anmäla dig? Klicka då här.

Att skrika av fasa

Jag är ingen älskare av fyrverkerier, inte på nära håll i alla fall. De har alltid påmint mig om bomber. Igår sköts det mycket här, mer än förra året, många väldigt nära. Vi var ute och tittade ändå, för barnen ville det. 

Efter en stund blev en av pojkarna så rädd att han skrek och grät hysteriskt. När vi kom hem drog han ner alla persienner och satte på teven på hög volym. Vi tittade på ett program om tvättbjörnar tills han lugnat sig. 

Det är sannerligen inte bara djuren som far illa av fyrverkerierna. Mina tankar går även till alla som på riktigt upplevt bombers fasa. För dem innebär nog inte fyrverkerierna någon glädje. Jag tänkte på min egen son, om det hade varit riktiga bomber, så förfärligt att springa för att söka skydd.

Nåväl, ett gott nytt år hoppas jag på ändå för oss alla.