fredag 11 december 2015

Är det normalt att vilja dö?

Jag har ställt upp och pratat om panikångest i Expressens hälsomagasin. När de ringde från en viss TV-redaktion och frågade om jag ville prata om ämnet i deras program, svarade jag självklart ja. Nu blev det visserligen skjutet på framtiden pga logistiken med andra inblandade gäster, men min poäng är att jag inte tycks ha några svårigheter att prata om min panikångest. Åtminstone inte när jag håller den ifrån mig och pratar i allmänna ordalag och med människor jag inte känner. Det kan jämföras med att jag tycker det är lättare att uppträda med sång eller dans inför en stor skara okända än inför några få människor jag känner. 

Hur som helst. Panikångesten har jag vant mig vid att prata om. Svårare är depressionen. Jag märker att jag t o m har svårt att skriva ordet. Depression. Av och till har jag lidit av det också i mitt liv. När jag funderar över det, är det det som får mig att så många gånger känna mig helt misslyckad. Att jag inte klarar av att vara glad. Att jag låter mig tömmas av livslust och bli helt tom. Att ingenting känns vare sig roligt eller meningsfullt. I höst har jag varit rätt illa däran. Tydligast har jag märkt det på att jag inte riktigt orkat med barnen. När man helst bara vill ligga under täcket och inte umgås med nån, är det svårt med barn som kräver ens fulla uppmärksamhet.

Att varje dag snudda vid tankar på döden, hur skönt det vore att bara ge upp, är inte normalt. Samtidigt har jag varit livrädd att faktiskt bryta ihop, för vem skulle då ta hand om barnen? Hur lite ork jag själv haft, så är jag ju den enda som finns.

Efter att ha brutit ihop på jobbet en dag tog jag till sist tag i saken och gick till läkaren och fick då medicin utskriven. Det blev min räddning! På bara några dagar släppte dödstankarna sitt grepp om mig. Jag märkte fort att jag fick tålamod och ork att vara med mina barn på ett annat sätt.

Mina omständigheter är inte förändrade. Många negativa tankar kan fortfarande snurra i huvudet. Men de går inte rakt in i själen och vrider om som med en vass kniv längre. Jag börjar lite försiktigt öppna upp för socialt liv igen. Jag skriver även ett blogginlägg för första gången på länge.

Det här med depression kommer jag nog att få leva med, mer eller mindre, resten av livet. Mitt ansvar blir att göra vad jag kan för att mildra effekterna. Och däremellan njuta av de toppar jag har, då energin och kreativiteten står på topp.

Med detta önskar jag er en fin fredag och helg!



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar