torsdag 24 december 2015

Barnen inspirerar

Efter ett kort, intensivt och härligt julfirande med barnen och släkten, sitter jag nu ensam med glöggen och skrivblocket. Min kapitelbok för barn som jag påbörjat, har nu bestämts till att bli en lättläst sådan (inspirerad av sonen som slukar sådana böcker). Julen känns riktigt riktigt god.

Önskar Dig detsamma!

onsdag 23 december 2015

En litterär jul

Så här till jul bjuder jag på julkapitlet i När minnen får liv, om den multihandikappade Grace som tack vare vänskapen med nya unga assistenten Grace vågar konfrontera sina minnen. Är inte säker på att detta är den kortade och redigerade versionen dock. 
När minnen får liv - julen
Julaftons morgon vaknar jag tidigt, ligger spänt i sängen och väntar redan klockan sex. Känslan av förväntan är så stark att jag nästan dras bakåt i tiden, till åren då jag som barn låg och väntade på att mormor skulle komma och väcka mig och säga att tomten hade varit och lämnat en julklapp redan under natten. Den låg under granen och väntade på mig. Vi spelade med i varandras charader, för hon förstod säkert att jag legat vaken länge, trots att jag gäspade och låtsades sömndrucken när hon kom och pussade mig på pannan.
Idag kommer ingen att väcka mig med en puss på pannan. Madde har sovit här i natt, men låter mig som vanligt sova tills dagpasset kommer. Emmalisa börjar kvart i sju och klockan sju kommer hon att knacka på dörren och fråga om jag behöver gå på toaletten. Jag känner mer julkänsla än vad jag gjort på många år. ”God jul”, viskar jag in i Sallys päls och får ett litet gny till svar. Utifrån köket hör jag Madde. Hon håller på och förbereder frukosten så det mesta ska vara färdigt tills det är dags för mig och Emmalisa att äta. Jag brukar äta havregrynsgröt med äppelmos och hönökaka med ägg och kaviar. Till det vill jag ha både kaffe och färskpressad apelsinjuice att dricka.
När nyckeln hörs i låset kvart i sju och Emmalisa strax efter öppnar dörren och kliver in, är Madde genast där. Hon önskar Emmalisa god jul och säger att det har varit en lugn natt, frukosten är förberedd. Jag hör på henne att hon är stressad, att hon längtar hem till sitt eget julfirande, bort från mig. Emmalisa hinner inte ens stänga dörren efter sig förrän jag hör att Madde slänger på sig kappan och går ut. ”Hej då”, säger Emmalisa just som dörren smäller igen. Jag ser för mitt inre hur hon hänger av sig jackan på en krok och drar av sig stövlarna. Sally hoppar ur sängen, springer ut och hälsar henne välkommen. ”God morgon och god jul”, hälsar Emmalisa och jag vet att Sally får en klapp av henne.
Jag lägger mig tillrätta, blir medveten om hur jag spänt musklerna. Ljudet av hennes nynnande når mina öron. Inte ens när hon gläntar på min sovrumsdörr slutar hon nynna. ”Är du vaken?” viskar hon och gör en paus.
”Mm”, svarar jag och viftar med tårna under täcket.
”Vill du komma upp nu, eller vill du ligga en stund till? Det är ju ändå julafton menar jag, så du behöver ju inte ha bråttom.”
”Äsch”, svarar jag och får med möda fram en arm och pekar mot toalettdörren, ”det är lika bra att kliva upp, blåsan bryr sig inte om att det är julafton.”
I det svaga skenet av min nattlampa ser jag att hon ler. ”Okej, då ska jag hjälpa dig på toa”, säger hon och plockar fram lyftskynket som ligger hopvikt på byrån.
”Risgrynsgröt är överskattat”, säger Emmalisa när hon en halvtimme senare stoppar en sked havregrynsgröt i munnen. ”Jag är säker på att tomten skulle vara minst lika glad för det här.”
”Jaså, du tror på tomten du”, frågar jag och försöker slicka upp en bit ägg som fastnat i mungipan.
”Nä, inte mer än vad jag tror på Gud”, svarar hon, ”men det är svårt att undgå dem båda två så här i juletider, tycker du inte?”
Det tycker jag inte. Under många år har jag helt lyckats tränga ute allt som minner om julen, både av religiös och hednisk art.
”Det hade jag gärna gjort också”, säger Emmalisa och brer en smörgås till. Hon lägger på några äggskivor och saltar innan hon trycker ut lite kaviar, ”men min pappa har alltid tyckt att man ska fira jul så där ordentligt, som man gjorde förr, och då kommer man aldrig undan vare sig julbocken, tomten eller jesusbarnet. Vi pratade aldrig om religion hemma, men nog fasen skulle julkrubban fram till jul ändå.”
Jag ber henne fylla på juice i mitt glas.
”När jag var barn älskade jag julen.” Jag tar en klunk av juicen och tänker på mormor. Sorgen och saknaden efter henne gör sig påmind för första gången på många år. ”Men sen”, jag dricker ur glaset igen, ”när man blir vuxen blir det ju inte samma sak.”
”Nä”, svarar hon utan att avslöja om hon tänker på samma sak som jag. Det gör att jag inte vill prata mer om saken utan dricker min juice under tystnad. Emmalisa reser sig och börjar plocka undan från bordet och diskar snabbt upp den lilla disk som hamnat i diskhon. När hon är färdig vänder hon sig till mig och frågar om jag är redo att ta en julpromenad med Sally.
Absolut. Tomheten känns mindre tom när jag kommer ut, så jag nickar mot henne och säger att jag alltid är redo för en promenad.
Ute möter oss ingen fridfull jul. Inga är ute och rör på sig planlöst, bara för att det är skönt, utan de är på väg mot bestämda mål. De människor vi ser har ett sätt att röra sig, prata med varandra, som visar att de kanske hellre helst hade velat strunta i julen, liksom jag gör.
”Jag förstår inte varför vi alltid måste stressa iväg redan på förmiddagen för att hinna åka hem till din farmor och fika, skulle det inte kunna räcka med att träffa henne hos din farsa till lunchen?”
Ynglingen med jackan uppknäppt som avslöjar en välstruken skjorta med slips inunder, får ett snäsigt svar av en kvinna som redan har satt sig i bilen. Orden hörs inte, men han suckar och hoppar in i förarsätet. När de kör iväg undrar jag vad de kan ha att prata om under sin julresa. För deras skull hoppas jag att den inte är så lång. Väl framme hos gamla farmor finns det förhoppningsvis inte tid att träta med varandra. Kanske de till och med kan ha trevligt. Jag hoppas det, för farmors skull.
”Kan du inte hjälpa till att packa in i bilen?” Kvinnan som kommer släpande med två fullpackade bagar ropar mot någon inne på gården.
”Om jag inte får en ny telefon blir jag förbannad på dig, hör du det mamma? Du vet hur mycket det betyder för mig, alla andra har en.” Genom porten släntrar en flicka i 10-årsåldern ut. Hon sparkar på en sten framför sig.
”Försiktigt gumman så du inte sparkar stenen mot bilen”, säger mamman och slänger in bagarna i en rostig blå Saab.
”En telefon mamma, hör du det?” Därefter ser jag hur flickan sparkar iväg stenen så den far iväg och träffar däcket på bilen. Mamman märker det inte, men jag ser ett uttryck av triumf i flickans ansikte.
”Seså, hoppa in nu så vi kommer iväg nån gång, mormor väntar på oss.”
”Jaja”, hinner jag höra flickungen svara innan hon hoppar in och stänger dörren efter sig. Mamman startar motorn och i ett moln av avgas åker de iväg.
”God jul”, ropar Emmalisa efter dem. ”Du borde skämmas snorunge”, fortsätter hon, mer för sig själv, ”var glad du att du har en mormor att åka till. Det är mer värt än hundra mobiltelefoner av senaste modell.”
Hon får mig att tänka på min egen mormor, för andra gången idag. Det är sällan jag tänker på dem, mormor och morfar, men nu fyller de mig med en känsla av saknad och vemod och jag tillåter mig att hänge mig åt mina minnen. Mormor var fenomenal på att lista ut vad jag önskade mig i julklapp utan att någonsin fråga rent ut. Inte en enda jul kan jag minnas då jag varit besviken med det jag fått, tvärtom, hon lyckades alltid överträffa mina förväntningar. Och fina morfar som alltid tog med mig till torget för att välja julgran och som försvarade mitt val när mormor med ett spelat missnöje klagade över de glesa grenarna när vi kom hem. Tillsammans fyllde vi den med saker som jag tillverkat i skolan. Att jag själv aldrig skulle få uppleva det med mina egna barn var något jag aldrig hade kunnat föreställa mig då.
”Fy”, säger Emmalisa och avbryter mina tankar ”hon borde skämmas den där flickungen nyss. Eller hur? Alla säger att julen är barnens högtid, men så beter de sig så där. Fy sjutton. Hennes mamma såg hur gullig ut som helst och gör säkert allt hon kan för sin lilla tjej. Jag blir så hima förbannad på sånt, blir inte du?”
”Mm.” Jag skulle aldrig betett sig så mot vare sig mormor eller morfar. Däri håller jag med Emmalisa, hon var hemsk mot sin mamma, odräglig. Ändå kan jag inte låta bli att känna avund mot kvinnan. Hon har åtminstone ett barn. Vad som helst måste vara bättre än att inte ha något. Jag motar bort den tanken, ropar istället på Sally, frågar om hon vill vända och gå hem. Hon hoppar upp mot mig, krafsar mig på knäna med tassarna och jag tror att det betyder att hon följer med om jag vill gå hem. ”Vi vänder”, säger jag kort till Emmalisa som gör som jag säger utan att ifrågasätta. Hon verkar ha tagit mitt 'mm' som bekräftelse på att jag håller med om vad hon sa om den bortskämda flickan, för hon nöjer sig och säger inget mer om saken. Var och en av oss i egna tankar fortsätter vi promenaden hem. Jag försöker att inte se och höra så mycket av det som utspelar sig runt omkring oss.
Trots att jag inte har något som helst pynt eller annat som påminner om julen i lägenheten, märker jag ändå att tankarna och minnena av mormor och morfar har gett mig en känsla av min barndoms jular. När vi har kommit in från promenaden ber jag Emmalisa sätta på ordentligt med tevatten, jag längtar efter att sitta i soffan med tända ljus och mysa. Tänka på mina minnen av dem.
Innan Emmalisa går ut i köket frågar hon mig om jag vill ha en filt över benen. Det vill jag gärna. Även om det var plusgrader ute, blir jag alltid lite rösen efter en promenad och tycker om att få kura ihop en stund under filten. Idag kommer det att bli en lång stund. Jag ber henne också att sätta på tv-n. Trots att det är en av alla julkonserter som kommer upp på skärmen när hon knäpper på den, ber jag henne inte att byta kanal. Med mormor och morfar och den trygghet de gav mig som barn så tydligt i mitt sinne, är det inte lika svårt att möta den känsla av ensamhet som det numera brukar ge mig att se lyckliga familjer sitta sida vid sida och ta del av julens budskap. Dessutom har jag både Sally och Emmalisa hos mig, det håller också demonerna borta. Därmed kan jag till och med njuta av de välkända sångerna, så djupt rotade i mig att jag kan nynna med i texterna, även om det var så längesedan jag hörde dem.
”Vilken tycker du bäst om?” frågar Emmalisa och ställer en temugg på mitt specialbord intill rullstolen så jag klarar av att själv komma åt den och dricka ur sugröret.
”Jag vet inte riktigt”, säger jag och går igenom alla julsånger jag kan i huvudet ”det finns många fina, men jag har alltid varit väldigt förtjust i 'Stilla natt', den är så enkel, ändå är den så stämningsfull.”
Emmalisa skrattar till. ”Ja, det har du rätt i, men jag menar inte julsånger, jag tänkte på dina fina tavlor.”
”Jaså.” Det känns snopet. Jag har varit så djupt inne i min nyvunna julefrid att jag inte alls märkt att Emmalisa har tankarna på ett helt annat håll.
”Jag tycker mycket om dem båda två, så jag kan inte välja. Vad är det för längtan du ser i den röda?”
”Hm”, säger jag, försöker dölja hur generad jag faktiskt blev av att svara fel på hennes fråga ”den största längtan just nu är väl att kunna lura Sally till att gå ut i regnet.” Mitt skratt når knappt ut ur munnen och Emmalisa ler inte ens tillbaka.
”Jag längtar efter att vara frisk.” Orden kommer ur mig, inte alls medvetet tänkta, men jag vet att det är sant. Behovet att skoja bort mitt misstag borta nu.
”Mm”, säger Emmalisa ”det förstår jag.”
Nej, tänker jag. Det gör du inte. Ingen som är ung och frisk kan ens komma i närheten av att förstå hur det känns att bli fråntagen sitt liv. Tankarna sträcker sig bakåt i tiden och jag vet att jag också en gång var lika arrogant stark och oövervinnerlig. Därför säger jag ingenting. Det är inte Emmalisas fel att hon är ung.
”Jag vet inte vad jag längtar mest efter”, säger hon och vickar huvudet långsamt fram och tillbaka medan hon betraktar tavlan. Hon håller temuggen mellan båda händerna. ”Min pappa säger jämt att jag borde skaffa en kille, bilda familj, få barn och allt det där, men jag vet inte... Blir man automatiskt lycklig av att ha barn?”
”Jag vet inte. Kanske om man... själv har längtan...”
”Längtade du efter barn när du var i min ålder?”
”Ja”, nu är vi inne på sådant som till och med är farligare än min längtan efter att vara frisk, men jag kan inte hejda mig. ”Det är därför jag köpte den andra tavlan.”
Bara en liten nästan omärkbar rörelse syns i Emmalisas ögon när hon vänder blicken från den röda tavlan till den blå. ”Men det ä r ju ofött sa du, eller minns jag fel?”
”Jo, men så länge ett barn är ofött är det ju oftast tryggt, det är först när det föds som det kan hända nåt.”
Emmalisa ger mig en blick som är omöjlig att tolka.
”Nåväl”, säger hon ”idag får vi hålla tillgodo med jesusbarnet.” Hon har svårt att hålla sig för skratt.
Jag känner hur anspänningen av att prata om såväl längtan efter att vara frisk som längtan efter barn släpper. Det är skönt att hon skojar bort allt. ”Kan du inte gå och hämta några citronkex”, ber jag henne. ”Det vore väl ett utmärkt sätt att fira jesu födelse med.”
”Absolut”, svarar hon och försvinner snabbt ut i köket.
När hon kommer tillbaka serverar hon kexen direkt ur paketet. Jag ber henne byta kanal och med avbrott bara för mat, tillbringar vi resten av dagen med att titta på amerikanska komedier, med lägsta möjliga betyg i tv-tidningen.

tisdag 15 december 2015

Sa jag verkligen att det är tråkigt?

Var det verkligen jag som skrev igår att det var Tråkigt att skriva klart ett kapitel?

Det måste jag nog ta tillbaka nu, för idag har jag med glädje och inspiration djupdykt i de fyra första kapitlen. Jag har såväl redigerat som ... skrivit klart. Det är ju hur inspirerande som helst, så vad gnällde jag över?

Kan det kanske vara så att jag först måste få ur mig tillräckligt mycket av grundstoryn, innan jag har ro att ta mig an det andra. Det är verkligen intressant att fundera över sin skrivprocess. Den ser så olika ut för oss alla som skriver.

Nu känner jag mig i alla fall ännu mer säker på att jag håller på med en riktigt spännande bok, och att den till och med kan tänkas bli klar för utgivning redan hösten 2016. Det vore toppen!

Så nu tar jag fram mina manussidor och fortsätter gå fram med rödpennan.

måndag 14 december 2015

Tror jag väntar till i morgon

Mitt sätt att skriva en roman är precis lika spretigt och rörigt som jag lever resten av mitt liv. Men precis som med allt annat, finns det ändå en tanke, en riktning, ett mål med det jag gör.

Det betyder att jag nu sitter med ca 30 påbörjade kapitel, vilket var och ett av dem kräver mellan 1-5 sidor för att bli färdiga. Därtill krävs det kanske 10 kapitel till för att boken ska bli komplett. Jag har med andra ord en relativt god överblick nu över helheten. Jag funderar på om jag skulle ta tag i jobbet och avsluta alla påbörjade kapitel, för att ännu tydligare se vad resterande 10 ska innehålla.

Låter enkelt. Eller?

Problemet är att det är då förbenat svårt i min hjärna att avsluta saker. Stort eller smått, det är alltid mycket roligare och lättare att kicka igång nåt nytt. Nu är ju det här min fjärde roman, så jag vet att jag kan. Men roligt är det inte.

Jag måste komma på nåt sätt att lura mig själv. Morot eller piska spelar ingen roll, bara det blir gjort.
Jag får visualisera hur roligt det blir att sälja den här spännande romanen som skiljer sig från mina andra.För att kunna göra det måste den bli klar. Dessutom måste jag nu djupdyka i såväl intrigen som karaktärerna, och det är alltid ett nöje. Nu börjar de verkligen leva inom mig.

Jodå. Jag lyckades locka fram lite entusiasm inför jobbet. Men jag börjar inte nu. Jag väntar till i morgon....

fredag 11 december 2015

Är det normalt att vilja dö?

Jag har ställt upp och pratat om panikångest i Expressens hälsomagasin. När de ringde från en viss TV-redaktion och frågade om jag ville prata om ämnet i deras program, svarade jag självklart ja. Nu blev det visserligen skjutet på framtiden pga logistiken med andra inblandade gäster, men min poäng är att jag inte tycks ha några svårigheter att prata om min panikångest. Åtminstone inte när jag håller den ifrån mig och pratar i allmänna ordalag och med människor jag inte känner. Det kan jämföras med att jag tycker det är lättare att uppträda med sång eller dans inför en stor skara okända än inför några få människor jag känner. 

Hur som helst. Panikångesten har jag vant mig vid att prata om. Svårare är depressionen. Jag märker att jag t o m har svårt att skriva ordet. Depression. Av och till har jag lidit av det också i mitt liv. När jag funderar över det, är det det som får mig att så många gånger känna mig helt misslyckad. Att jag inte klarar av att vara glad. Att jag låter mig tömmas av livslust och bli helt tom. Att ingenting känns vare sig roligt eller meningsfullt. I höst har jag varit rätt illa däran. Tydligast har jag märkt det på att jag inte riktigt orkat med barnen. När man helst bara vill ligga under täcket och inte umgås med nån, är det svårt med barn som kräver ens fulla uppmärksamhet.

Att varje dag snudda vid tankar på döden, hur skönt det vore att bara ge upp, är inte normalt. Samtidigt har jag varit livrädd att faktiskt bryta ihop, för vem skulle då ta hand om barnen? Hur lite ork jag själv haft, så är jag ju den enda som finns.

Efter att ha brutit ihop på jobbet en dag tog jag till sist tag i saken och gick till läkaren och fick då medicin utskriven. Det blev min räddning! På bara några dagar släppte dödstankarna sitt grepp om mig. Jag märkte fort att jag fick tålamod och ork att vara med mina barn på ett annat sätt.

Mina omständigheter är inte förändrade. Många negativa tankar kan fortfarande snurra i huvudet. Men de går inte rakt in i själen och vrider om som med en vass kniv längre. Jag börjar lite försiktigt öppna upp för socialt liv igen. Jag skriver även ett blogginlägg för första gången på länge.

Det här med depression kommer jag nog att få leva med, mer eller mindre, resten av livet. Mitt ansvar blir att göra vad jag kan för att mildra effekterna. Och däremellan njuta av de toppar jag har, då energin och kreativiteten står på topp.

Med detta önskar jag er en fin fredag och helg!