I morse kom jag till jobbet som vanligt. Hade laddat rejält psykiskt eftersom jag skulle ha två klasser som jag sen tidigare vet att jag kan ha det rätt kämpigt med. De vet hur man testar en vikarie, om man säger så ... Det är många goa ungdomar, men i rollen som vikarie är jag inte mycket värd i mångas ögon, även om jag träffar dem ofta.
Redan när jag gick i korridoren kände jag att nåt vibrerade, men förstod inte av vad... Efter en stund hörde jag viskningarna ... "magdans"... "Tro hopp och kärlek" ...
Det visade sig att dessa ungdomar helt otippat hade sett mig på TV. Jag trodde ärligt inte att ungdomar såg på sådana program, men där hade jag alltså helt fel.
Oj, oj, oj. Om jag nu hade trott att de viskade med varandra och tänkte att jag var töntig som var med där, så hade jag också fel. De var mycket imponerade. Inte bara av själva grejen att jag var med på tv, även om det så klart var mycket stort för dem, utan också över att de fick reda på att jag var författare och dessutom kunde dansa magdans. De tyckte definitivt att jag skulle vara med och uppträda på deras fredagsunderhållning. Det var en stor komplimang, men jag avböjde artigt. Där har jag min gräns;) Jag råkade nämna att jag kommer att ha med min buktalardocka, vilket syns i en trailer, och då fick jag ännu mer beundran. Särskilt efter att ha gett ett smakprov på hur det låter när han snackar.
De var alla helt saliga av att ha sett nån de Kände på tv. Jag skojade med dem och sa att det ju var särskilt kul när det var en vikarie som de Alltid hade älskat. Då flinade de lite och fattade vad jag menade, för de har ju inte gillat mig nåt vidare.
Det var faktiskt riktigt kul att få prata om upplevelsen med dem. Jag kunde berätta att man aldrig riktigt ska lita på det man ser på tv. Det man ser visar bara en liten del av verkligheten.
Vi pratade också om hur man gärna vill visa sig snygg, men att det ibland ändå räcker att vara precis sig själv. När jag frågade dem om jag hade gjort bort mig i första avsnittet, var de alla helt överens. Nej! En kille gick t o m så långt att han utnämnde mig till Gudinna på SVT. Det var inte illa för att komma från en femtonåring.
Jag hoppas att stjärnglansen inte svalnar p g a nåt jag gör i morgondagens avsnitt;)
Det bästa av detta hoppas jag kommer att bli att jag från och med nu kommer att vara något mer än den trista vikarien i deras ögon, så jag lättare kan bygga relationer till dem. För med goda relationer, är lärarjobbet så mycket roligare. Även som vikarie.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar