För en 10-13 år sedan var jag ute och dansade jämt! Och jag menar jämt. Inget fick stoppa mig. Inga avstånd, vi åkte upp till 25 mil för att dansa till våra favoritband. Jag umgicks i princip inte med mina vänner som inte dansade, för då kunde jag ju missa en bra danskväll.
Det var nog i samband med att jag träffade barnafadern (som helt otippat inte dansade) och sedan barnen kom, som det här med dansen avstannade lite. När jag sedan blev ensamstående mamma blev det ännu mer sällan jag tog mig ut; tiden fanns inte och när man bara gör det någon gång ibland, upphör det där suget, giftet, att värka i en. Jag kände inte längre samma behov av att dansa helt enkelt.
Men i sommar har detta alltså ändrats, genom danskvällarna i vår underbart vackra Stadspark. Där har jag ibland t o m kunnat ta med barnen.
Jag kan inte säga vad det är som har gjort det, mer än att jag återigen har fått uppleva den här magin som uppstår när man dansar med en ibland helt okänd människa, och man ändå kan följa precis som han vill, samtidigt som man får ta för sig och smycka sina steg och rörelser precis som man själv vill. Det gäller i foxtrot, men mest i buggen där det finns mer utrymme för egen tolkning av musiken i steg och rörelser.
Trots att jag inte har dansat mycket alls på många år, har jag alltså kvar så mycket av dansen i min kropp och även i min själ. Jag har känt det själv, och sett det i ögonen på dem jag har dansat med när jag trixat och busat med stegen och rörelserna.
Nu drar vardagen igång igen, och jag vet att det kommer att innebära att det inte blir någon dans direkt för mig. Jag får försöka leva på mina sommarminnen. Tänka att nästa sommar, då kanske jag kan få mig några fina danskvällar igen, när jag kan dansa på ställen där det funkar att ta med barnen.
Hur är det med er, hittar man någonsin er på ett dansgolv?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar