söndag 30 augusti 2015

Vart tog hon vägen, den där sprudlande Malin?

Med tanke på att jag kallar mig Författare, skriver jag förfärande lite.

Jag har ju ett nytt manus på gång, ett manus med stor potential. Ändå går det trögt.  Det går rätt trögt med det mesta numera, om jag ska vara ärlig. Kommer inte så mycket längre än till soffan.

Är rädd att min vantrivsel på jobbet börjar leda till en förtärande trötthet och leda. Jag ids inte ta itu med någonting. Inte ens med sådant jag normalt brukar tycka är roligt.

På tisdag börjar tv-serien jag är med i. Tro, hopp och kärlek. Där kommer en sprudlande glad Malin att synas. En stark och kreativ Malin. Vart tog hon vägen?

Kanske jag hittar igen henne? Har ni några förslag på var jag ska börja leta? I blåbärsskogen? På en cykeltur? Bland akrylfärgerna? Kom igen, jag är öppen för förslag, med reservation för att jag inte kommer att idas följa era goda råd:)


lördag 29 augusti 2015

Behöver jag inte längre några testläsare?

Jag insåg plötsligt att jag skrivit nästan 100 sidor på nya manuset utan att enda människa har läst en enda rad. I mina andra manus (förutom ungdomsromanen) har jag haft folk som läst och kommenterat redan tidigt i processen. Hm. Funderar på om detta är ett tecken på att:

1. Jag är säkrare i mitt skrivande och själv vet hur jag vill ha det och inte behöver hjälp i början
2 jag är räddare för kritik nu än förut och därför vill vänta tills jag själv är mer säker på att det håller.

Jag tror nog att det mer lutar åt punkt nummer två. Jag har blivit så fruktansvärt självkritisk, vill att det ska vara bra med en gång, trots att jag vet att de andra manusen inte heller var perfekta från början. Jag hoppas i vilket fall som helst, att det kommer att Bli bra, oavsett när jag släpper in testläsare i processen som kan hjälpa mig att se eventuella brister och göra manuset Ännu bättre.

egoboost

Jag fick en egoboost. Skulle fika. Damen i kassan sa: 

Är det inte du som skriver böcker? Jag läste den om den handikappade kvinnan. Den var jättebra.

Hurra. Jag finns. Jag syns. Jag är.

Självklart existerar jag även om jag inte blir igenkänd, eller ens skulle skriva böcker. Men ibland kan det ändå kännas lite trevligt. Åtminstone när det är förknippat med något positivt!

Ha en trevlig lördag alla!

fredag 28 augusti 2015

Hur skulle man kunna välja någon?

Den 26 maj föddes de. Mina älsklingar.

I tre månader har jag älskat och vårdat dem, men också suckat över deras framfart här i lägenheten. Känt mig bunden av att inte kunna resa så mycket jag velat under semestern eftersom jag varit tvungen att ta hand om dem. Svettats i värmen, då jag inte kunnat ha fönster öppna av rädsla att de skulle rymma.

Igår var det dags för den förste att lämna hemmet. Idag var det dags för den andra. Det känns så fruktansvärt tomt, men samtidigt skönt att slippa ansvaret.

Jag funderade på hur det hade blivit om vi valt att behålla en av dem. Hur skulle vi ha kunnat välja? Det hade känts som ett svek mot den vi  lämnade bort. Inte älskar jag nån av dem mer. Däremot har jag älskat dem på olika sätt. Haft olika relationer till dem. Ungefär som med barnen.

Jag vet att båda katterna kommer att få det riktigt bra i sina nya hem. De är glada, nyfikna och sociala katter. De har haft en bra tid här hos oss som ungar.

Det har varit helt fantastiskt att få vara med om detta en gång. Nu är det dags att sterilisera kattmamman. Om hon skulle bli dräktig en gång till och om tre månader föda kanske upp till fem ungar, skulle jag nog börja gråta.

Här är sista fotot av mig och lilla Gömstället som från och med nu kommer att heta Lilla Grå.


torsdag 27 augusti 2015

Sänder en tanke till Gud och Universum

Jag försörjer mig huvudsakligen som lärare på deltid.

Dessvärre vantrivs jag nåt så vansinnigt! Jag kan inte exakt peka på vad det är som gör att det är så, därför kan jag inte medvetet förändra situationen. Nåt annat rimligt jobb finns heller inte att byta till. Jag kollar regelbundet.

Därför går jag ständigt med en klump i magen. Vill inte gå till det jobbet!

Min stora önskan är att få jobba mer med mitt eget skapande! Skrivande, föreläsande, buktalande, stand up. Det är det jag gör bra!

Därför sänder jag idag en tanke till Gud, Universum, Platsbanken eller vem/vad som lämpligen kan ta sig an min önskan och uppfylla den.

Under tiden kämpar jag på med kommunjobbet på skolan och söker själv möjligheter till jobb inom det jag brinner för!


onsdag 26 augusti 2015

En liten skitvikarie är inte samma sak som författare

Förutom mitt författarskap och kulturarbete, så jobbar jag som lärare på deltid. Faktum är väl att det är därifrån jag har min huvudsakliga inkomstkälla. Jag är utbildad lärare, har en fast tjänst i kommunen, men jobbar som vikarie numera efter en längre sjukskrivning för några år sedan.

Jag hade blivit tillfrågad av ordinarie lärare att prata med om mitt skrivande med klassen jag hade i svenska idag, i samband med att de skriver noveller. Jag tyckte det kändes kul att få göra det. "Det här kommer att gå bra", tänkte jag. "Det är detta jag brinner för." Glömde tyvärr att jag var där i rollen som vikarie, och inte författare i första hand, och med vikarier är det ju okej (...) att göra som man vill. Så nej. Det tänker jag inte göra om. 

Dock är jag glad för de två juvelerna som stannade kvar efteråt och berättade att de också tycker om att skriva, vilket de inte hade vågat göra när jag frågade i helklass. Så nåt gott kom det ju utav det hela i alla fall. Men hädanefter vill jag bara prata om mitt skrivande i sammanhang där det uppskattas.


fredag 21 augusti 2015

Vinn biljett till Bokmässan

Snart är det Bokmässa. Javisst. Jag har skrivit om våndan över att inte ha planerat tillräckligt. Hur som helst. Nu kan Du vinna en biljett till valfri dag. Vad du behöver göra för att göra det, kan du läsa här.


Lycka till, så ses vi!

torsdag 20 augusti 2015

Den som ger sig in i leken, får leken tåla

Nu har jag skymtat mig själv under ca 2 sekunder på en trailer av tv-serien jag ska vara med i. Puh! Därmed antar jag att min medverkan är officiell och att jag också kan berätta vad det handlar om.

Jag önskar så klart att jag skulle ha varit med i Babel, eller nåt annat där jag får framstå som den lysande författare jag är (sagt med glimten i ögat). Så är det nu inte, utan programmet är av ett helt annat slag. En sorts program jag Aldrig trodde jag skulle medverka i, även om jag med stor förtjusning tittar på liknande program. "Mitt" program heter Tro hopp och kärlek. Det är en SVT-satsning, där tre präster och en pastor letar efter kärleken.

Eftersom jag varken är präst eller pastor (om än med nästan tre års teologiska studier), så är det alltså inte jag som är huvudperson i serien. Däremot kommer jag i sällskap med flera andra tjejer att dejta en av dem, en trevlig kille som heter David. Detta gjorde jag alltså under tidig sommar. Att det nu kommer att visas i tv, ihopklippt på ett sätt som jag inte alls har någon kontroll över, känns smått surrealistiskt. Även om jag varken sa eller gjorde nåt som jag ångrar, kan ju hopklippet bli så att man inte riktigt känner igen sig själv.

Nåja, Den som gett sig in i leken, får leken tåla. Och det var Så Himla Roligt att vara med, så jag ångrar ingenting.

Om ni blir nyfikna på hur det blev med kärleken, får ni väl helt enkelt följa serien. Premiären är den 1 september 20.00 på SVT1.

Om ni vill se förhandsvisningen, finns den här. Inslaget där jag är med, är en treminuterstrailer, och jag är med ca 23 sekunder in i det.




lite fokus tack. Snart Bokmässa

I ett halvår har jag hållt på och planera och fundera över Bokmässan i Göteborg. Nu när det bara är ca en månad kvar, känns det dessvärre som om jag fortfarande står och trampar på ruta ett.

Vad ska jag har för skyltar? Ska jag ha bordet som ingår i montern, eller något annat? Hur många böcker ska jag släpa med mig? Vad ska jag ta med mig för reklammaterial? Ska jag ha någon slags tävling? Hur ska jag göra för att få folk att stanna till vid montern? Vilka priser ska jag sätta på böckerna?

Det känns som om jag kommer att kasta mig dit, helt oförberedd. Inte bra. Inte bra alls. Dags att fokusera. Planera. OCH genomföra.

Hur det än blir, så hoppas jag att vi ses där. För visst ska ni väl åka på årets roligaste bokhändelse?

Ni hittar mig i monter A04:64.

måndag 17 augusti 2015

En recension är på sin plats

Idag känner jag för att lägga in en recension av min roman Fisken i snön, med hälsning från hospitalet. Det är författaren Hanna Lans som har läst:

Fisken i snön

För en tid sedan fick jag boken Fisken i snön-Med hälsning från hospitalet https://www.adlibris.com/se/organisationer/product.aspx?isbn=9198129791som recensionsexemplar. Både utsidan och de första sidorna lockade mig, men ändå lät jag den ligga. Men nu, nu har jag läst den och känner mig lite vimmelkantig.

Malin K Eriksson har ett härligt flyt i sitt berättande, och som läsare befinner jag mig mitt i 1860-talet då historien utspelar sig. Huvudpersonen Elin lider av något som jag antar är epilepsi och blir flyttad från sitt hem till prosten och senare även till ett hospital. Vi lär känna både de intagna och personalen och får ta del av olika procedurer som ska bota Elins sjuka. Elin känner skuld över sin lillasysters död och funderingarna kring vad som kan ha hänt följer boken igenom. På sjukhemmet lär sig Elin skriva och försöker nå sin döda syster genom de skrivna orden. Väl ute från sjukhemmet, träffar Elin en man och trots att hon är väl medveten om sin kropp och njutning, förstår hon inte vad som händer med hennes kropp. Elin glider in och ut ur sitt medvetande och har förmåga att prata med djur. Hon blir friskförklarad av läkaren på hospitalet men läsaren får följa en kvinna som fastnat i sin sorg och skuld över det som hände systern och mer och mer får jag känslan av att hon faller djupare in i en psykos som till tar en ände med förskräckelse.

Riktigt välskriven och med en historia som både fängslar och ängslar.

söndag 9 augusti 2015

Skrivrutiner och boktitel

Det är inte utan att jag längtar efter vardag och rutiner igen. Att få börja jobba i skolan tre dagar i veckan, i vetskap om att när torsdagen och fredagen kommer, då har jag all chans i världen att sätta mig på nåt kafé, eller hemma i soffan, med datorn och mitt bokmanus. Barnen är ju i tryggt förvar i skolan då, och skrivandet är för mig mitt arbete, om än dåligt betalt;)

I sommar har jag förvisso haft både tid och möjlighet att skriva (vilket jag har gjort), barnen är så stora att de är ute och leker mycket själva, men jag märker att jag ändå mår bra av rutinen kring skrivandet. Att veta att det verkligen blir gjort, regelbundet.

I mitt nya romanmanus har jag kommit ungefär halvvägs, knappt. Åtminstone i det som kallas för råmanus, dvs det allra första utkastet, innan redigering tar vid. Med så pass mycket skrivet, vågar jag tro på utgivning nästa år. Bara jag disciplinerat fortsätter att skriva och jobba med texten.

Jag är glad över att ha åtminstone ett arbete som jag längtar efter att få ägna mig åt. Det är inte alla förunnat. Det jag hoppas på nu, är att inom kort hitta en bra titel till romanen. Jag har inte ens en arbetstitel, vilket är illa.

Nåväl. Det dyker väl upp nåt, så småningom. Till dess fortsätter jag att skapa min spännande värld, där både nuet och det förflutna spelar roll. Min syster påstod att den kommer att bli lite grand som Maria Gripes Agnes Cecilia - en sällsam historia, fast för vuxna och på ett helt annat sätt. Den jämförelsen tyckte jag om, eftersom det var en av mina favoritböcker som ung, och om jag lyckas fånga en liten del av spänningen och stämningen i den boken, så är jag nöjd. Det är alltid roligt när ens böcker jämförs med andra, som man själv tycker mycket om. Min debutroman När minnen får liv jämfördes av kritikerna t ex med Aprilhäxan av Majgull Axelsson, vilken är en annan av mina favoriter.

Vilken bok skulle du vilja bli jämförd med, om du själv skrev en?







lördag 8 augusti 2015

Jag är i alla fall inte Malin - konstnär

I tv-programmet jag medverkar i, med start i början av september, kommer vi att presenteras med förnamn och någon slags yrkestitel. Producenten föreslog att jag skulle bli Malin - konstnär.

Jag höll på att sätta i halsen, för någon konstnär är jag ju inte alls. Möjligtvis allkonstrnär, i betydelsen att jag älskar att testa det mesta inom det konstnärliga/kulturella området. Exempel på det jag håller på med är; orientalisk dans, stand up, buktaleri, porträttteckning.

Istället styrde jag upp det, så att jag, som jag redan berättat i ett annan inlägg. kommer att presenteras som Malin - författare. Det är ju trots allt det som är min huvudsyssla, även om det är ett arbete som inte syns så mycket utåt.

Det kan vara ett dilemma detta, att liksom jag, vara en sån all roundperson, som vill hålla på med så många olika saker. Mycket av det jag gör, gör jag ju bara för mitt eget höga nöjes skull, medan annat är på en lite mer seriös nivå.

När jag får chansen att presentera mig lite mer utförligt, brukar jag säga "författare, föreläsare och kulturarbetare", men när jag måste ha en kort presentation, är det inte alltid lätt att välja vilken. Vad säger egentligen bäst vem jag är, i min yrkesroll?

Men en sak är säker, jag presenterar mig inte gärna som lärare. Lärare är ett yrke jag har på deltid för att kunna försörja mig, ett yrke jag tycker är riktigt roligt när det är som bäst,  men det är inte ett yrke som definierar mig, som säger vem jag ÄR.

Vad har ni för yrkesidentiteter?

fredag 7 augusti 2015

Dans, teater, karuseller och andra kuligheter ihop med Kalle Frågvis





Idag gör vi stan osäker, jag och Kalle

I dagarna två pågår det lite festligheter av diverse slag i Jönköping. I samband med detta kommer jag och min kompis Kalle Frågvis att mingla runt på stan och prata med folk. Det är Jönköpings kommun som har anlitat oss för det, och vi gör det så gärna.

Ses vi kanske i festvimlet?




torsdag 6 augusti 2015

Jag och lillebror in action

Apropå mitt inlägg om dansens magi, och att jag har kunnat ta med barnen på dans i sommar....

Tar man med sig barnen, får man också räkna med att dansa några varv med dem. Det tycker de är roligt, och förhoppningsvis grundläggs ett musik- och dansintresse, på samma sätt som jag hoppas att de kommer att tycka om att skriva och läsa genom att lyssna på mina påhittade sagor och se mig sitta med mina manus.

Här är hur som helst jag och lillebror in action.





Dansens magi

Den här sommaren tycks jag ha fastnat i dansdjävulens garn. Igen. Jag trodde inte det kunde vara möjligt. De tiderna var bara ett minne blott. Tänkte jag. De senaste åren, minst sju,  har jag bara dansat mycket sporadiskt. Med dans menar jag nu pardans, som i bugg och foxtrot.

För en 10-13 år sedan var jag ute och dansade jämt! Och jag menar jämt. Inget fick stoppa mig. Inga avstånd, vi åkte upp till 25 mil för att dansa till våra favoritband. Jag umgicks i princip inte med mina vänner som inte dansade, för då kunde jag ju missa en bra danskväll.

Det var nog i samband med att jag träffade barnafadern (som helt otippat inte dansade) och sedan barnen kom, som det här med dansen avstannade lite. När jag sedan blev ensamstående mamma blev det ännu mer sällan jag tog mig ut; tiden fanns inte och när man bara gör det någon gång ibland, upphör det där suget, giftet, att värka i en. Jag kände inte längre samma behov av att dansa helt enkelt.

Men i sommar har detta alltså ändrats, genom danskvällarna i vår underbart vackra Stadspark. Där har jag ibland t o m kunnat ta med barnen.

Jag kan inte säga vad det är som har gjort det, mer än att jag återigen har fått uppleva den här magin som uppstår när man dansar med en ibland helt okänd människa, och man ändå kan följa precis som han vill, samtidigt som man får ta för sig och smycka sina steg och rörelser precis som man själv vill. Det gäller i foxtrot, men mest i buggen där det finns mer utrymme för egen tolkning av musiken i steg och rörelser.

Trots att jag inte har dansat mycket alls på många år, har jag alltså kvar så mycket av dansen i min kropp och även i min själ. Jag har känt det själv, och sett det i ögonen på dem jag har dansat med när jag trixat och busat med stegen och rörelserna.

Nu drar vardagen igång igen, och jag vet att det kommer att innebära att det inte blir någon dans direkt för mig. Jag får försöka leva på mina sommarminnen. Tänka att nästa sommar, då kanske jag kan få mig några fina danskvällar igen, när jag kan dansa på ställen där det funkar att ta med barnen.

Hur är det med er, hittar man någonsin er på ett dansgolv?


onsdag 5 augusti 2015

I den trolska skogen

Nere vid Vättern, bara en 10 minuters promenad hemifrån, är det så oerhört vackert. Träden växer ut över sjön och det är stenar och rotsystem som får tankarna att gå till troll och andra sagoväsen. Jag har alltid velat ta vackra bilder där av mina barn, men de vägrar att posera.

En dag nu i sommar när jag var ensam hemma, och var hundvakt, gick jag dit och plåtade mig själv istället. När man tar selfies är man ju rätt begänsad, måste ta närbilder hela tiden, men jag tycker jag fick till rätt bra foton ändå. Jag testar hur det känns att inte flina så stort på alla bilder, vilket jag annars har en förmåga att göra. Har fått för mig att min stora haka ser ännu större ut, om jag inte gör det;) Jag är i alla fall i gott sällskap, med nojor kring utseendet. Jag läste nånstans att självaste Kevin Costner bara vill bli filmad från ena hållet i profil;)

Har ni några nojor kring ert utseende?





tisdag 4 augusti 2015

faktiskt ingen dålig sommar

Den här sommaren kommer jag nog mest att minnas som en skapande sommar. På så många olika sätt.

Akvarall,
Stand up.
TV-inspelning.
Akryl.
Filminspelning.
Bokskrivande.

Och därtill goa dagar med barnen. Faktiskt kan jag inte tycka att det har varit en dålig sommar, på något vis.

Jag ser fram emot en fortsatt skapande höst!!

Vad ser ni fram emot?

måndag 3 augusti 2015

Malin med hela svenska folket

I våras var jag med och spelade in en realityserie. I dagsläget vill jag inte säga vilken det är, men den kommer att sändas på SVT1, med start i september.

Inspelningen var något av det roligaste jag har varit med om i mitt liv, men samtidigt så helt udda och nu känns det så overkligt att det kommer att visas i TV.

Idag pratade jag med producenten, Mathias Barnekow. Jag tyckte så himla mycket om honom redan under inspelningen, och nu när jag pratade med honom efter så många veckor, blev jag helt varm i hjärtat. Enligt honom kommer det att bli ett mycket fint program, och att jag kommer att framställas på ett sätt som jag absolut inte kommer att skämmas över. Det är ju så, att man vet inte hur de klipper ihop det, man kanske inte alls känner igen sig själv. I det här fallet känner jag att jag litar på Mathias. Han vill inte skämma ut oss på något vis.

I programmet kommer jag att presenteras med namn och titeln "författare". Det känns stort. Hur många författare får chansen att visa upp sig inför 1 miljon tv-tittare under flera veckor? Det är inte alls säkert att det gör något för min bokförsäljning med en gång, men kanske det kan ge lite på sikt, om jag nu blir "Malin med hela svenska folket" ;)

Jag lovar att jag kommer att hojta till lite mer exakt om tid, när det närmar sig:)

Det är med skräckblandad förväntan jag säger att jag hoppas att vi ses genom tv-rutan!