Inte kan jag väl skylla på Gud

Jag kan knappast klandra Gud. Det är väl knappast ens församlingsmedlemmarnas fel, inte mina bibellärares fel.

Eller?

Det jag funderar på allt mer är att jag nu först runt 40 gör så mycket av det jag alltid drömde om som ung, men som det aldrig blev något av då. På gymnasiet började jag en teaterlinje på Katedralskolan i Växjö. Då hade jag siktet inställt på en skådespelarkarriär, eller nåt annat inom teatern. Författare låg väl på listen av drömmar också. Under den tiden kom jag i kontakt med karismatisk kristendom, kristendom på gränsen till den som Livets ord stod för. På ungdomars sätt blev jag rätt uppslukad av det där. Man kan tycka att där Gud finns, skaparens Gud, där förändras människor så att de lever upp och verkligen blir de sanna, äkta människor de är tänkta att vara. Så blev det inte för mig. Tvärtom.

Jag minns att en av mina klasskompisar påpekade vid ett tillfälle att jag blev så förändrad. Negativt förändrad. "Din livsglädje är borta", sa hon. Så drastiskt tycker jag inte att det var, men lite rätt hade hon. Det kan jag se nu. Under åren som följde dog jag. dvs det som är Jag. Min personlighet. Mina intressen. Jag slutade spela teater. Slutade drömma om en teaterkarriär.

Jag blev som en andligt uppblåst ballong. Ett tomt skal. Det var som om jag gömde mig bakom den där andligheten, inte vågade upptäcka världen där utanför, bli den jag verkligen var. Inte hade jag egentligen någon kontakt med Gud heller, utan hade en dogmatisk tro.

Under åren har jag gått bibelskola. Jag har läst teologi. Arbetat som missionär. Under de perioderna har jag känt mig  torr. Tom. Det är först när jag vandrat min egen väg, fri från dessa sammanhang som jag blommat upp. Kunnat ägna mig åt det som verkligen är Jag. Som fått mig att känna att jag lever.

Jag har tävlat i bugg. Tränat och uppträtt med orientalisk dans. Skrivit böcker. Börjat uppträda som stand upkomiker. Medverkat i (än så länge hemlig) tv-serie. Ska snart spela in kortfilm.

Vad det beror på att jag inte kunnat göra allt det här  under åren med församlingen, vet jag inte. Beror det måhända på att jag ibland fått höra att jag släppt in demoner i mitt liv genom att dansa salsa? Att människor blivit besvikna på mig när de hört att jag dansar magdans? Jag vet inte. Kanske det till viss del har med allmän mognad att göra. Att jag först vid 40 har den mognad och det självförtroende som krävs för att våga pröva mina vingar.

Hur som helst.. Jag kan väl  som sagt knappast klandra Gud för att det tog så lång tid för mig att veckla ut mina vingar och flyga. Jag skyller inte heller på församlingen och bibelskolorna.

Men tacksam är jag . Att jag idag är fri att vara den jag är. Utan någon annans åsikt.